Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

ETC 3/1979

[Under vinjetten Musik - orubricerad]

Amerikansk musik, vad är det egentligen? Finns det någon genuint US-amerikansk musik? Ar det i så fall Leonard Bernstein eller Richard Rogers? Charles Ives eller John Cage? Benny Goodman, Glenn Miller eller Duke Ellington? Eller rent av indianmusik?

Indianmusik är ju visserligen amerikansk, men kan knappast representera det Nya England som anlades på andra sidan Atlanten. Amerikansk konstmusik har visserligen specifika drag men huvuddragen fanns dock med i bagaget från Europa. Vi måste hitta någon musikform som uppstått där, och bara där, och som inte hade alltför mycket kvar av färdigstöpta former från det land invandrarna kom.

USA som det stora invandrarlandet med sin enorma flora av olika raser och nationella grupperingar blev en stor smältdegel kulturellt sett, där former smälte samman och omvandlades i varandra, en rad olika hybridformer av kultur uppstod.

I Louisiana finns t ex cajunnerna, vita nybyggarättlingar från Bretagne, Provence etc. som spelar sin cajun-musik på fiol, gitarr och dragspel med sång på en oerhört gammal franska (1600-talet). De svarta i det här området har även västafrikanska element med i musiken och den är lite bluesigare och kallas zydeco. Clifton Chenier och Queen Ida är väl de mest kända företrädarna för denna musikform .

Irländska reels & jigs omformades i det nya landet till det som så småningom blev bluegrass och country. En primitiv form av detta spelades redan av svarta slavar i Södern som underhållning för de vita.

Spansk blandmusik kan man höra i gränstrakterna mellan Texas och Mexico, s k Tex-Mexmusik, tvåstämmig sång till gitarr och bas. Dragspelet är numera vanligt också, det introducerades av tyskar och italienare. Texterna i den här musiken handlar ofta om att hävda stoltheten i den egna rasen, om vedermödorna att få jobb, arbetskraftssmugglingen över gränsen osv.

De svarta slavarna var de som fick med sig minst av sin kultur, i varje fall på ett sätt. Slavarna kom ju från olika stammar och talade olika språk. För att kunna kommunicera tvingades de lära sig engelska. Trummor och blåsinstrument förbjöds av slavägarna, de kunde ju användas för att skicka signaler och uppamma upproriska tendenser. Work songs var däremot tillåtet, det höjde produktiviteten. Så småningom utvecklades s k field hollers, som man sjöng ensam ute på fälten som tidsfördriv eller för att kalla på boskap m m. Parallellt hade också negro spirituals uppkommit som ett svar på att man även i kyrkliga sammanhang förbjöd trummorna, det afrikanska arvet levde kvar i sångtekniken, call and response, alltså rop och svar. Dessa field hollers, work songs och sprituals smälte samman till den första bluesen någon gång i slutet av 1800-talet, och snart utvecklades den form som vi är vana att höra, en blues i 8 eller 12 takter. Man hade fått tillverka egna instrument när de afrikanska förbjöds och på så vis uppkom banjon. Man övergick dock mer och mer till att använda gitarren, som passade bättre med sin mjuka ton. Även i bluesen fanns elementet call and response, men här utvecklat som ett samspel mellan sångaren och hans gitarr. Gitarren upprepade ofta den sjungna frasen.

Jazzmusiken

I Södern. fr a New Orleans hade de svarta efter inbördeskriget börjat använda sig av gamla militärmusikinstrument och speciella mässingsorkestrar, s k country brass bands bildades och de spelade vid begravningar och andra processioner. Ragtime var en komponerad musikform utan improvisation som har mycket gemensamt med europeiska konstmusikaliska danssviter. Alla de här nämnda svarta musikformerna samverkade och utvecklades tillsammans till jazzmusiken. Jag ska inte dra jazzens historia också, utan bara konstatera att bluesen och jazzen verkade vara de musikformer som verkligen skapats i USA och inte som jag skrev i början, går tillbaka på redan färdigstöpta former. Självklart innehåller de element som är afrikanska, rytmiskt, intonationsmässigt, harmoniskt osv men det är en annan sak. Ingen musikform kan givetvis uppstå helt ur intet.

Karaktäristiskt är hur fort denna svarta musik assimilerades och togs upp av vita, kommersialiserades och verkligen togs till det amerikanska hjärtat. Redan 1916 fanns det helvita band som inte skämdes att kalla sig The Original Dixieland Jazz Band. På 20-talet blev Paul Whiteman utnämnd till "King of Jazz". De tidiga stringbanden var svarta, men bluegrass och country blev en helvit musikform. Senare skulle också vita artister med country-bakgrund ta upp bluesen i lätt modifierad form och när då plötsligt en jätte publik (Elvis Presley).

Överhuvudtaget går ju alla musiksorter som rythm'n'blues, soul, rock'n'roll och dagens rock och pop på ena eller andra sättet tillbaka på de här tidiga svarta musikformerna. Nu är det ju inte ens så att det bara är amerikansk musik som är amerikansk längre, hela världens populärmusik är amerikansk. Visst finns det nationella populärmusikstilar som den arabiska eller indisk filmmusik, men den amerikanska är dock gångbar såväl i Japan som på Ceylon eller Australien. Och ABBAs musik tillhör ju också det amerikanska idiomet.

Paradoxalt

Vi har alltså kommit fram till den smått paradoxala slutsatsen att en musikform som ursprungligen uppstod bland de förtryckta och förtrampade i samhällets allra lägsta skikt på en geografiskt relativt begränsad del av jorden, nu genom det imperialistiska systemets försorg, exploaterats, uttunnats och förvridits till en produkt med spridning över hela jordklotet. Det hade nog aldrig den svarte slaven drömt om när han satt och plockade på sin gitarr och såg ut över bomullsfälten. Det han och hans svarta bröder skapade är det enda man enligt min mening kan kalla genuin US-amerikansk musik.

Karl-Erik Tallmo




[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]