Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

Hifi & Musik 9/1979



Preparera ditt piano!

Det preparerade pianot var egentligen något som den amerikanske tonsättaren John Cage uppfann speciellt för sina behov. Men det har blivit väldigt vanligt, inte minst inom den experimentella jazzen, att pianister stoppar allehanda saker i pianot för att förändra ljudet. Och det är något som alla med lite experimentlusta kan prova på.

Det började 1938 när tonsättaren John Cage skulle skriva musik åt dansösen Syvilla Fort. Teatern där stycket skulle uppföras hade bara plats för ett piano men vad Cage behövde var en slagverksensemble, med dess möjligheter till olika klang. Han kom då på den geniala idén att förändra pianots klang och överhuvudtaget dess spelmöjligheter genom att lägga olika föremål mot strängarna. Det kunde vara skruvar, gummibitar eller träbitar eller rentav mynt, som antingen lades löst på eller kilades fast mellan strängarna.

Resultatet av detta blir att pianoklangen förändras, olika mycket beroende på hur prepareringen sker. Det kan låta som cymbaler eller gongar, som små stämda trummor eller som någon sorts cembalo eller spinett.

Fria tolkningar

Cage skrev sedan styckena "Sonatas and interludes for prepared piano", där både klangerna och musikens struktur i övrigt för tankarna till asiatisk musik av olika slag. Och Cage var ju också mycket intresserad av indisk filosofi, zen osv.

Effekten av prepareringen är ofta ganska oberäknelig. Cage försökte visserligen vara exakt genom att ange precis vilka strängar som skulle prepareras med vad och hur det skulle sättas fast. Däremot lämnade han fältet öppet för hur man ska tolka exempelvis gummi, tätningslist etc. Han preciserade inte vilken sort, hur hårt eller mjukt osv. Och detta påverkar klangen betydligt.

Resultatet av prepareringen blir väldigt oväntat både klangmässigt och tonhöjdsmässigt. En ton kan plötsligt klinga en oktav högre än normalt. Detta gör att Cages stycken i notation ser ganska oansenliga och enkla ut eftersom det inte egentligen ger någon aning om det klingande resultatet.

Nu behöver man självklart inte följa Cages föreskrifter, man kan experimentera fritt. Det är det som är det roliga med den här tekniken. Man gör inte bara musiken man sedan spelar, man har också på sätt och vis gjort instrumentet.

Skruvar

Skruvar som kilas in mellan strängarna ger ofta en sorts gamelan-ljud. Skruven ger också ifrån sig olika grad av surr, beroende på hur högt eller lågt man sätter den, nära strängfästet eller nära det ställe hammaren träffar strängen. Man kan också sätta skruven så att hammaren slår exakt på skruvens huvud, vilket ger ett hårdare ljud, med tonen liksom i bakgrunden och förstås kortare anslag på tangenterna.

Elektrisk sladd

En vanlig elektrisk sladd inkilad mellan strängarna ger en känsla av stämd trumma. Hur mycket ren slagverkseffekt och hur mycket tonande effekt det blir beror lite på hur mjuk isoleringen är. Man får förstås inte ta alltför grov kabel om det ska gå att få in den. Annars behöver man ju inte kila in den mellan strängarna för varje ton utan man kan låta den gå i "slalom" mellan varje tons strängkörer. Men då blir det förstås ytterligare ett annat ljud.

Papper

Om man låter ett papper gå i sicksack mellan strängarna kan man få det att låta lite snarlikt vissa afrikanska stränginstrument med surrande och rasslande läten. På bassträngarna blir rasslandet väldigt markant.

Gummisnoddar

Man kan också knyta gummisnoddar runt varje strängkör. Redan detta resulterar i ett dovt dämpat Ijud. Sedan kan man också ordna det så att snodden är fastknuten vid strängarna i änden, och att man sedan kan dra ut snodden. Beroende på hur hårt man drar kan man under det att tonen spelas få fram svävningaeffekter mm. Knäpper man sedan på själva snodden i stället för att spela på tangenterna (då måste man hålla högerpedalen nedtryckt), ger den strängens ton, det låter som något primitivt stränginstrument.

Bättre lyssna till den sträng som brast . . .

Ofta kan det vara lämpligt att preparera en oktav t ex på ett sätt och en annan på ett annat sätt, kanske vill man också lämna hela oktaver eller spridda toner helt opreparerade.

Spelsättet blir förstås väldigt annorlunda på ett preparerat piano än på ett vanligt, man märker rätt snart vilken teknik som är bäst för en själv och för den typ av preparering man giort.

Någon klar och entydig handledning i det här ämnet går egentligen inte att göra och jag tror inte det är önskvärt heller, det här är saker man bör prova sig fram till själv. Det är nästan halva nöjet.

Normalt tar pianot inte skada av det här om man inte försöker kila in väldigt stora föremål så att strängspänningen ökar för mycket. (Å andra sidan, bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig experimentera med sitt piano.) Flygeln har ju den fördelen att man kan lägga saker löst ovanpå strängarna, t.ex. klockor, metallplattor, maraccas, kedjor etc.

Häftstift

Den enklaste formen av preparering, slutligen, är väl att sätta häftstift på pianots hammare for att uppnå spikpianoljud. Men använd då ritstift, sådana som bl a arkitekter använder, de har tunnare stift, är lättare att ta bort och så har de skalle av metall.

Karl-Erik Tallmo

Några skivtips. Bästa utgåvan med Cage's "Sonatas and Interludes" är i mitt tycke en Denon-skiva med Yuji Takahashi. Den är förmodligen svår att få tag på numera, försök i stället med Takahashis "Concerto for prepared piano" på Nonesuch (H-71202). Pianisten François Tusques har också gett ut en skiva där han spelar preparerat piano på sitt eget sätt, vilket blir ganska annorlunda, eftersom han har jazzbakgrund. Det är närmast en demonstrationsskiva som visar lite vad man kan göra med den här tekniken. Tyvärr är texterna bara på franska, men den kan nog ge en del tips ändå även om man inte är så slängd i det språket. Skivan heter "Le Piano Préparé par Francois Tusques", Chant du Monde LDX 74483.




[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]