Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

Hifi & Musik 3/1980



Den 43-toniga skalan

Musikteorin har alltid mer eller mindre hängt ihop med matematiken. Under antiken fanns en grupp teoretiker med Pythagoras som den främste, som beräknade skalor med hjälp av matematisk uppdelning av en svängande sträng.

Andra följde i stället gehörets uppfattning om hur en skala skulle vara beskaffad. På 1700-talet kom de livliga debatterna om den liksvävande tempereringen, alltså klaviaturinstrumentens fuskstämning for att få någorlunda rent spel i alla tonarter.

Varför 12?

I dataåldern har musikens och matematikens umgänge åter blivit intensivt och tusenåriga traditioner på det här området börjar luckras upp så smått. Det är ju inte på något sätt givet av naturen att vi ska ha en skala med tolv toner per oktav, det ser vi om vi blickar ut mot andra kulturer.

Under årens lopp har också många experimentellt lagda kompositörer och musikteoretiker försökt göra nya system. Ett av de mera konsekvent genomförda gjorde amerikanen Harry Partch  (1901-1974).

De senaste åren har Partch plötsligt blivit intressant och nästan rumsren efter att i decennier varit hånad och missförstådd. Redan 1923 började han utveckla sina egna musikteorier som sedan presenterades i boken "Genesis of a Music" 1949 (återutgavs 1974).

l boken går han igenom historien och delar in musiken i abstrakt  och kroppslig  (abstract and corporeal). Denna kroppslighet finns i sång och dans t ex, men musiken måste ha ett direkt och naturligt förhållande till dessa. Partch avskydde all vokalkonst där texten fick foga sig i en underlig musikalisk tvångströja.

Språket har ju en melodik i sig som måste gå att utnyttja, och han nämner några exempel som finner nåd inför hans öron, t ex det mesta av Mussorgskij, Pierrot Lunaire möjligen, men inte Schönbergs andra verk. Schütz hade vissa idéer i rätt riktning men inget fullgånget, och likaså Gluck.

Mikrointervall

Partch ville ha en melodik som efterliknade talet eller åtminstone var analog, och för detta behövde han mikrotonsintervall. Den liksvävande temperaturen var en gammal fiende, så det naturliga resultatet blev att Partch skapade en skala med 43 toner på oktaven i renstämning.

I boken för han sin talan för detta system i ganska krävande matematiska termer. Han visar med utgångspunkt från våra vanliga intervall (som ju kan skrivas som bråk med avseende på frekvensförhållandet: 2/1= oktav, 3/2=kvint, 4/3=kvart) att de intervall som betraktats som konsonanta under historiens gång, först var de där siffran 3 ingick, senare 5. Partch erkänner även intervallbråk med siffrorna 9 och 11 som konsonanta, t ex 14/11 som är aningen mer än en stor ters (5/4).

Instrumenten

Kring detta system byggde Partch sedan upp ett fantastiskt instrumentarium, först en omgjord viola, sedan en ombyggd tramporgel, Chromelodeon, med olika färger på tangenterna som vägledning for musikern om hur de olika mikrotonerna kan kombineras. Olika slagverksinstrument tillkom. Cloudchamberbowls är upphängda stora flaskor som anslås med klubba, vidare olika marimbor, konformade gongar och kalebassträd.

Instrumenten är spekulativa även att se på, de ska fungera skulpturalt, och musikerna måste kunna röra sig på ett estetiskt, närmast koreografiskt sätt. Partch eftersträvade en sorts sceniskt allkonstverk där alla dessa faktorer samverkade till en poetisk helhet.

Tyvärr är det bara på skiva vi kan njuta av hans skådespel, vilket måste vara snöpligt för en konstnär som så starkt betonat totaliteten och kroppsligheten. Men även en sådan kompromiss bjuder på fantastiska upplevelser. Draget av rit finns i den mesta av Partchs musik, influenser fran Asien och Afrika och så mikrotonerna som förvirrar begreppen: Låter det falskt eller . . .?

Lyssna t ex på "The World of Harry Partch", CBS MS 7207, och "Delusion of the Fury", CBS M2 30576, den sistnämnda en box om 2+1 bonus-LP, där Partch förklarar och beskriver instrumenten. Kolla att extraskivan verkligen kommer med. CBS har slarvat med det.




[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]