Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Det skriver Karl-Erik Tallmo som varit på Joycesymposium i Dublin. Det hade samlat 500 entusiaster - det är ju 100 år sedan Joyce föddes. Mycket av det som sades under de hundra föredragen och paneldiskussionerna var gammal skåpmat presenterad som färska djupsinnigheter.
Den 16 juni är ett datum som har en plats i litteraturhistorien. Denna dag år 1904 i Dublin utspelar sig James Joyces roman "Ulysses" (på svenska "Odysseus"). Med den kult som uppstått kring Joyce i åtanke, är det inte förvånande att 16 juni också blivit något av helgdag för Joycevänner, Bloomsday kallad, efter romanens huvudperson, annonsförsaljaren Leopold Bloom.
I år skulle dessutom Joyce ha blivit 100 år, så under veckan kring Bloomsday arrangerades ett enormt symposium kring hans.verk i Dublin, staden han lämnade 1915 för en livslång exil på kontinenten - "Ulysses" skrevs under sju år i tre olika städer men skildrar livet i en enda stad under ett enda dygn.
500 symposiedeltagare kunde under veckan välja bland bortåt 100 olika föredrag och paneldiskussioner med de mest underliga vinklingar, från siffersymbolik i "Ulysses" till afrikanismer i "Finnegans Wake". Det visades också teater, hängdes utställningar och annonserades poesiafton till Joyces minne, där bl a Jorge Luis Borges, Sir William Empson, Robert Sabatier och Chinua Achebe deltog.
Anthony Burgess, som ju skrivit ett par böcker om Joyce föreläste på en bankett på själva Bloomsday om Joyce och musiken. Musikaliska verkningsmedel finns hos Joyce både i form av citat från italiensk opera och engelsk Music Hall, och mera indirekt i strukturen - ordpolyfonin i "Finnegans Wake" t ex eller de fugaartade överlagringarna i kapitlet "Sirenerna" i "Ulysses". Därtill kommer förstås användningen av onomatopoeia. La Cloche i scenen pa Ormonds bar får sålunda beteckna både ljudet av klockor och ljudet av miss Douces strumpeband, som hon då och då låter klatscha mot låret.
Zack Bowen från Delawareuniversitet har också sysslat med musikens betydelse, och han nämnde att just draget av Music Hall är ganska starkt i "Ulysses". Samma glättigt burleska ton, samma sätt att parodiera britter och brittisk engelska.
Naturligtvis ligger det något i dessa rätt triviala sanningar, men det motsäger inte att Bloom blir huvudperson genom språket och att till synes inåtvänt språk ändå avser att förmedla ett budskap, som när ett trotsigt barn tjurigt vänder sig bort och vägrar prata.
Vad använder då Joyce sitt språk till? Vad är poängen? Den unge Joyce myntade begreppet "epifani" - egentligen "gudauppenbarelse", en katolsk term för trettondagen, då de tre vise männen uppvaktade den nyfödde frälsaren. Men Joyce menade med detta ord en vidare insikt i tingen. När det andliga ögat skiljer ut ett objekt från alla andra och fokuserar det, så är det en epifani, säger Joyce i "Stephen Hero". Och det är också ett kriterium på den sanna skönheten.
"Dubliners" - Joyces första prosaverk - är en samling noveller som kan förefalla märkligt poänglösa. Men i själva verket är de som impressionistiska målningar med ett glittrande övertonsspel av intelligenta iakttagelser av dialoger, gester, vardagligheter, som når sitt fulla värde först då ögat om och om igen får avsöka duken.
Epifanierna innebar också ett slags upphöjande av det specifika till ett allmängiltigt plan, en tendens som skulle ta överhanden i "Ulysses" där Bloom är många män på samma gång och i "Finnegans Wake" där Humphrey Chimpden Earwicker rent av är alla män (initialerna HCE kan ju också uttydas Here Comes Everybody). Joyces ambitioner blev alltmer universella, det Irland han bar i sitt hjärta under exilen blev en symbol, en sorts svart hål i en större väv, där allt kunde sugas in för att forma en irocentrisk världsbild.
Dublin skulle kunna återuppbyggas med "Ulysses" som ritning, hade Joyce tänkt. Men romanen återskapar förstås närmast folklivet, andan. Joyce rekonstruerar inte Dublin, snarare är det Dublin som rekonstruerar Joyce när man som litterär turist vandrar runt bland alla de kända Joyceadresserna: 7 Eccles Street där Bloom bodde och hans hustru Molly tog emot sin älskare och impressario Blazes Boylan; eller Joycetower ute i Sandycove, ett gammalt befästningstorn rest av engelsmännen 1804 till skydd mot Napoleon, hemvist för Joyce några veckor och odödliggjort genom öppningsscenen i "Ulysses" där Buck Mulligan utför en kombinerad eukaristi och rakningsceremoni med hjälp av en skål raklödder.
Detta datum 1904 torde varä ett av historiens mest väl kartlagda dygn, först av Joyce, sedan av hans kritiker och uttolkare. Just Joyceforskning tenderar att locka petimätrar som med frimärkssamlares nit styckar sönder vartenda ord. Nog finns det fog för analys, men man får ofta känslan när man hör vissa (framför allt amerikanska) akademiker att de funnit en bidragsberättigande forskningsnisch i stället för ett författarskap att ta till sitt hjärta. Mycket som sades under symposiet var också gammal skåpmat presenterad som nya djupsinnigheter.
I en Dickensroman, sade någon, förvånas man inte över att allt inte berättas, men hos Joyce, med dennes noggranna, nästan katalogmässiga beskrivningar, är det konstigt när något utelämnats. Det är inte alls konstigt. Joyce beskriver i själva verket väldigt lite, det ingår i hans litterära metod att Dublinmiljön är känd och självklar, inte ens händelseutvecklingen berättas i traditionell mening. Man får ett nyckelord här och ett namn där, precis som i verkligheten. Extra tydligt blir detta om man jämför "A portrait of the Artist" med dess förlaga "Stephen Hero". Förlagan är mer traditionellt berättande, linjär, utförlig. I "A portrait" har Joyce skalat av allt onödigt och även anpassat språk och stil till varje avsnitt.
Joyce har sagt i en intervju att andra bara "talar in i en skrivmaskin", men själv ville han något mer. "Finnegans Wake" med sin blandning av olika språk, sina neologismer med flerfaldig betydelse, är kanske det bästa exemplet på ett verk som till fullo utnyttjar skriften som syntes av öra och öga, av ljud och bild. Vissa hävdar att "Finnegans Wake" måste läsas, andra att man bör höra den läsas. I själva verket krävs en kombination, däri ligger det unika. För att förstå vissa ord måste man både ha Joyces speciella stavning för ögonen, och man måste också uttala dem högt: "Pulluponeasyan", "funferall", "laughtears", "astoneaged", "mudapplication" . . .
Förutom att sådant var alltför ovanligt saknade jag också en belysning av Joyces poesi och dess förhållande till prosan. För de till synes enkla dikterna döljer mer intrikata symboler än man hittills trott och hade närmast en pseudoreligiös funktion för Joyce, en andlig säkerhets.ventil i tider av motgångar eller vid häftiga sinnesrörelser. I dikter som "Ecce puer" och "A prayer" tillber han skaparen inom sig själv. Här ryms även besvärjelse och dikterna får ofta nästan existensialistiska drag.
Närvaron av honoratiores vid Joycesymposiet visar att det officiella Irland nu sent om sider erkänt sin landsflykting. För irländaren i gemen är han ännu "that old blasphemer" och man förstår inte riktigt omvärldens uppståndelse kring honom.
Här hemma har vi andra spärrar än de katolska att bekämpa. Den främsta är myten om Joyces exklusivitet, modernisten i sitt elfenbenstorn. Men Joyce är både svår och lätt, ett verk som "Ulysses" är givande på alla nivåer, man kan fiska blott i ytskiktet och få sig några goda skratt, och man kan dyka ner i de oändliga djupen. Det beror på läsaren. Och det är det viktiga trots allt - att böcker får läsare.
KARL-ERIK TALLMO