Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

Svenska Macpressen nr 9, 8/10 1993



Att sätta punkt först

Ibland behöver man en tydlighetsmarkör, som visar att stycken hör ihop, att de åskådliggör en struktur eller representerar beståndsdelar. Då sätter man ofta en svart kula eller annan symbol först i varje stycke. Det kan förekomma i så olika framställningar som t. ex. i en bruksanvisning för en apparat, i en lärobok i statskunskap eller i en samling matrecept.

Men hur skall symbolen se ut? Hur stort skall avståndet vara från radens början och till efterföljande bokstav? Avslutar man varje mening med punkt eller med komma eller använder man inget tecken alls?

Frågor av det här slaget får jag ganska ofta, och man ser också alla möjliga lösningar i böcker och tidningar. Som vanligt i sådana här sammanhang finns det vissa regler som är rätt allmänt erkända, men det existerar också en gråzon, där tycke och smak råder, även om många anser sig sitta inne med den enda sanningen.

Hur punkterna logiskt hänger ihop

Man skänker stor tyngd åt en uppräkning genom att ställa upp den i punkter. Antag att jag i första stycket ovan hade skrivit så här:

Ibland behöver man en tydlighetsmarkör, som visar att

  • stycken hör ihop
  • de åskådliggör en process
  • de representerar beståndsdelar.

  • Den större tyngden är en sida av saken. En annan är att man ger intryck av fullständighet. De här tre användningsområdena finns. Varken fler eller färre. Basta.

    Punktuppställningen ger också lätt intrycket att varje enhet är helt skild från varje annan. Men ibland kanske de olika elementen överlappar varandra. I mitt exempel är ju punkt 2 och 3 snarast exempel på eller underavdelningar till punkt 1.

    När man gör en punktuppställning bör man alltså noga tänka igenom hur leden logiskt hänger samman. Därefter bör man också se till så att de är grammatiskt jämställda. Bryter punktuppställningen in i en mening just vid ordet "att", bör alla leden vara att-satser. Pröva att läsa varje punkt som fortsättning på den sats som inleder uppställningen. Haltar det grammatiskt, måste man formulera om. Grammatiska konstigheter kan förresten vara en bra indikator på att något är fel också i det rent logiska sammanhanget.

    Om ordet "att" skall stå först i varje punkt eller bara stå sist i den inledande satsen är en smaksak. Mitt exempel skulle förstås också kunna skrivas så här:

    Ibland behöver man en tydlighetsmarkör, som visar

    att  stycken hör ihop
    att  de åskådliggör en process
    att  de representerar beståndsdelar.

    Men inleder man alla satserna med "att", kan tyngden bli för stor, man riskerar att bli domderande.

    Hur gör man då med komma och andra skiljetecken? I vårt exempel skulle man kunna ha komma efter de två första satserna, men det är inte nödvändigt.

    Det vanligaste är att man skriver satser som kan tänkas vara delar av en enda mening utan kommatecken - men med punkt efter det sista ledet.  Man brukar i sådana fall inte ha något inledande kolon före uppräkningen. Inte heller behövs det ett avslutande "och" eller "eller" före det sista ledet, men man kan  och bör naturligtvis ha det om det t. ex. handlar om villkor och det är viktigt att veta om alla villkor måste upptyllas eller om det räcker med något av dem.

    Om de efterföljande satserna inte  flyter samman med inledningen utan är mera självständiga (t. ex. fullständiga meningar), kan man ha kolon efter inledningsfrasen. Då får också varje led, precis som andra meningar, stor bokstav i början och punkt i slutet.

    Var konsekvent i punktuppställningar - antingen fullständiga meningar (en eller flera i varje led) eller delar av meningar som flyter samman med inledningsfrasen.

    Använd punkter bara där det behövs

    Punktuppställningen bör vara till för att tydliggöra, för att hjälpa såväl ögat som tanken att rätt uppfatta ett resonemang eller en struktur. Används greppet för ofta kan effekten bli den motsatta. Man tröttnar på alla symboler som högljutt (de kallas ju ibland också bomber!) signalerar att nu kommer något viktigt, eller åtminstone att något följer, som är viktigt att hålla isär. Det blir lika bedövande som när man avslutar var och varannan mening med utropstecken.

    Jag redigerade och utformade för en tid sedan en bok om företagshälsovården. Manuskriptet hade punktuppställningar i massor, ett par på nästan varje sida. Jag försökte tona ned detta genom att bara behålla de viktigaste och skriva in de övriga i den löpande texten.

    Varje uppräkning, varje redogörelse för ett förlopp, varje stycke, där man kan ana ett först-sedan-slutligen, behöver inte punktas! En publikation med mängder av punktuppställningar kan lätt ge intrycket att det man läser inte är en färdig skrift utan bara författarens stolpar. Eller att man får läsa snabbt överförda overheadbilder, där det muntliga föredrag som tidigare bundit samman punkterna inte har kommit med.

    Grafiska symboler och mellanrum

    Valet av grafisk symbol - kula, kvadrat, romb, asterisk, tankstreck - beror förstås på den grafiska formmen i övrigt. Arbetar man med ett ljust typsnitt kanske man inte vill vräka på med en stor svart kula. Å andra sidan är ofta den inbyggda kulan (°) i många typsnitt för liten och ynklig för punktuppställningar. Och kulan i Zapf [visas inte här i artikelns html-version] är för stor. Jag tycker det är lämpligt att både kulor och kvadrater har ungefär typsnittets x-höjd. Man måste antingen förstora den inbyggda kulan eller förminska den som finns i Zapf.

    Då tillstöter ett problem. Man måste anpassa höjden över baslinjen. Förstorar man en kula kommer den också att ligga för högt på raden. Man får alltså manuellt sänka den:

  • Detta är 10 p brödtext med en 17 p kula framför. [Framgår inte här i artikelns html-version]
  • Detta är 10 p brödtext med en 17 p kula framför. Kulan är dessutom sänkt 2,5 p mot baslinjen. [Framgår inte här i artikelns html-version]
  • Baslinjehöjden påverkas också av om varje led börjar med versal eller inte. Före gemen bör kulan ligga i jämnhöjd med t. ex. gemena o. Före versal kan den placeras aningen högre. Det här får man trimma in med ögonmått.

    Avståndet från kulan till efterföljande tecken bör vara ungefär en kvartsfyrkant (i Quark Xpress-enheter blir det 50). Detta är ett riktmärke som kan ökas eller minskas något, beroende på typsnitt, teckentäthet, satsbredd osv. (Ofta har jag gått ned ända till 40.)

    I Quark Xpress, som jag själv arbetar med, är det ännu rätt bökigt att lägga in kulor med alla nyss nämnda specialinställningar. Det skall bli skönt när Quark får finessen "typografimallar på teckennivå". Än så länge kan man ju bara skapa en mall med vissa typografiska attribut för hela stycken. Tills vidare tvingas man klippa och klistra och på så sätt flytta en viss sorts kula till alla ställen där den behövs.

    Vid val av grafisk symbol bör man också tänka på publikationens övriga symbolflora. Svenska Dagbladet har t. ex. en stor svart kula som startsignal i nästan alla artiklar. Där bör man vara försiktig med punktuppställningar i form av kulor. Det kan ju se ut som om artikeln startar igen och igen och igen. I fall som SvD:s bör man nog hellre använda kvadrater eller ganska små kulor med indrag, så att de klart skiljer sig från startsignalen.

    Med eller utan indrag?

    Därmed är vi inne på den omdiskuterade frågan om det skall vara indrag eller inte. Exempelpunkterna ovan har brödtextens vanliga förstaradsindrag [Framgår inte här i artikelns html-version]. Så bör man sätta, när uppställningen ingår i den berättande texten. Om däremot uppställningen är så fristående att man nästan kan tänka sig den som en figur eller tabell, kan den sättas utan indrag, och man bör då också lägga extra luft före och efter uppställningen:

    [extra luft][Framgår inte här i artikelns html-version]

  • blabla blabla bla blablabla bla bla
  • blabla blabla bla blablabla bla bla bla blablabla bla blabla blabla bla bla blabla blablabla bla bla
  • blabla blabla bla blablabla bla bla
    [extra luft][Framgår inte här i artikelns html-version]

    Observera också att man i detta fall gärna kan ha hängande indrag (se mittenledets andra rad - överlöparen). Den extra luften under uppställningen måste oftast vara någon punkt  större än luften över, för att det för ögat skall se lika ut. Det finns dock ingen anledning att göra luften under märkbart  större för att uppställningen skall se ut att "höra till" stycket ovanför. Sådana idéer är typografiska villfarelser.

    Det är en gammal rekommendation att sätta kulor i vänsterkant när något anses fristående och med indrag när det ingår i textflödet. Men det gäller ju också att vara någorlunda konsekvent inom samma publikation. Att göra en hel bok. där praxis växlar från sida till sida, blir inte så snyggt.

    
    
    

  • [Tillbaka till Artikelindex]
    [Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]