Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Det är minst fyra utredningar i faggorna som rör data- och medievärlden och som kräver ändringar i våra grundlagar. Den 21 mars framlades utredningen "Grundlagsskydd för nya medier" (SOU 1997:49), populärt kallad CD-ROM-utredningen. Den 2 april kom Datalagskommitténs förslag (SOU 1997:39), som för oss tillbaka till 1973 års nivå - och värre. I bakrunden finns också den av regeringen Bildt i hast frambeställda IT-utredningen (1996:40) om bl.a. BBS:er. Ännu icke framlagd är grunddatabasutredningen (Dir 1996:43), som gäller de centrala person-, företags- och fastighetsdataregistren.
I förslaget till ny datalag har det gamla personregisterbegreppet berövats sin koppling såväl till datorer som till personnamn. Även register på papper är en databas. Även uppgifter om nu levande personer - inte nödvändigtvis namn alltså - kan utgöra ett personregister. Tolkar man detta bokstavligt skulle vi behöva tillstånd för det mesta - om vi inte skriver om ting. Till och med utredarna själva är i en passus inne på att en så diffus hanteringslag kommer att "dra ett löjets skimmer över lagstiftningen" (s. 185). Bättre hade varit att ta sikte på missbruket och reglera det.
Frågan är också om Sverige kan tillämpa offentlighetsprincipen inom EU. EU:s föråldrade dataskyddsdirektiv har hela tiden varit en tvångströja för Datalagskommittén. Både kommittén och EU-representanterna har stolt hävdat att våra principer försvarats, eftersom vi i direktivet fick igenom avsiktsparagraf 72, om hänsyn till allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar. Men dels föreslår ju kommittén just att begreppet "allmän handling" ska ersättas av "allmänna uppgifter", dels har detta begrepp ingen motsvarighet i europeisk praxis. Dessutom står den svenska brasklappen i ingressen till direktivet och har därmed enligt flera experter ingen reell status som rättskälla. Framhärdar vi i att tillämpa offentlighetsprincipen, kan vi bli stämda inför EG-domstolen.
Mediekommittén har gått en lite annan väg och försöker i mesta möjliga mån pressa in nya fenomen i gamla lagbegrepp. Man talar om nya elektroniska medier som kommunikation med "elektromagnetiska vågor". Det låter som något från Edisons tid. E-post till många blir "radiosändning".
För tryckfrihet och meddelarskydd lanserar kommittén att utgivare av elektroniska publikationer, som inte är avläggare till en tryckt (bilageregeln) eller är en nyhetsbyrå, måste skaffa ett särskilt utgivarbevis.
Det torde dock spridas mängder av informationssidor på t.ex. Internet, gjorda av professionella eller amatörer, som inte räknar sidorna som publikationer och som därför inte kommer att bry sig om att skaffa utgivningsbeviset. Sidorna kommer då troligen att betraktas som databaser, vilket kräver tillstånd enligt datalagen. När jag diskuterade saken med Datalagskommitténs ordförande Staffan Vängby vid ett möte med föreningen ADB och Juridik, erkände han att det nog uppstår en gråzon, där ingen söker tillstånd och ingen kontrollerar att tillstånd finns. Här blir lagen alltså ett slag i luften.
Internet är inget eget medium, säger Mediekommittén. Kanske det. Men det är i alla fall exempel på en ny medieform. Om man beskrivit denna form och dess särskilda kännetecken när det gäller distribution över nätverk, hade man kunnat täcka in både det egna uppdraget och IT-utredningens uppdrag (BBS:er och elektroniska dokument) på en gång.
Det är också anmärkningsvärt att såväl Datalagskommittén som Mediekommittén (liksom även Barnpornografiutredningen) i sina betänkanden menar att material, som för övrigt sekretessbeläggs eller på annat sätt undandras offentlighetsprincipen, ändå skall kunna lämnas ut till författare, konstnärer och journalister. Man vill alltså skapa en informationselit, och det i en medievärld där allt fler oetablerade opinionsbildare och publicister just tar plats. Lämnas dessa grupper utanför, riskerar vi att få ett informationsfrihetens A- och B-lag, vilket de flesta stolta IT-deklarationer annars brukar se som det allra mest onda.
Förslag till nya lagar och traktater när det gäller IT tycks alltför ofta formuleras av folk som inte har någon egen erfarenhet på området. Det var uppenbart när det gällde copyrightstriden vid WIPO-konferensen i Genève. Det var uppenbart när IT-utredningen ville göra BBS-innehavarna till ansvariga utgivare, och det var uppenbart när Mediekommitténs ordförande vid presskonferensen inte ens visste vad en mailinglista var, fast man alltså föreslagit lagstiftning om sådana.
Det behövs mötesplatser för jurister och IT-folk. Föreningen ADB och Juridik är en informell sådan. IT-kommissionens s.k. rättsobservatorium kanske kan bli en formell. Experter med praktisk erfarenhet på området bör tas in på ett tidigt stadium i sådana här utredningar, i hearingar och workshops, och besläktade utredningar bör ha ständigt utbyte. Nu ska alltså en handfull tjänstemän på Justitiedepartementet försöka skapa sig den helhetsbild av problematiken som utredarna inte förmått åstadkomma. Det är en uppgift jag inte avundas dem.
Karl-Erik Tallmo