Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

Resumé nr 18/98

Användarna tröttnar på störande webannonser

Irritationen över s.k. påträngande annonsering ökar på Internet. Många hotar nu att bojkotta annonserande företag och skaffa särskilda annonsfilter.

För några år sedan hade ju Internet en utpräglat icke-kommersiell profil, och många hade nog väntat sig ett större ramaskri från pionjärerna, när kommersen trädde in på scenen. De flesta har ändå alltmer accepterat sponsring och annonsering för att få tillgång även till professionellt framställd information gratis.

Och så länge de som gjort reklam någorlunda följt konvenansen på nätet och inte tvingat på folk oönskad e-post tex., och helst också erbjudit någon form av mervärde, skräddarsydda erbjudanden och annat som just datortekniken är bra på, så har samexistensen mellan det kommersiella och det icke-kommersiella fungerat rätt hyggligt.

Men det senaste året har reklamen förändrats påtagligt. Allt fler använder animerade annonser med javascript eller andra finesser som bromsar nedladdningen - i värsta fall uppstår systemkrascher. Allt fler utnyttjar olika former av påträngande annonser. Går man t.ex. in på webbhotellet Geocities i USA, får man ständigt upp fönster med reklam som lägger sig över det man vill läsa. Hemsidesinnehavare hos Geocities har t.o.m. börjat be sina läsare om ursäkt för dessa annonser, som de inte har något inflytande över. Många webbplatser använder också s.k. interstitials, annonssidor som lägger sig som ett mellanled i länkningen från en intressant sida till en annan.

På Internet, liksom i hela databranschen, är hastighet som bekant en viktig konkurrensfaktor. Och uppkopplade användare är ju ofa på jakt efter någon speciell information, de sitter inte tillbakalutade som i TV-soffan för att bli underhållna. Därför strider den här typen av annonsering mot Internets karaktär. Här handlar allt om "on-demand", valfrihet - och snabbhet.

Annonsförsäljarna brukar ju framhålla möjligheten att exakt mäta antalet bannerklickningar som en stor fördel. Men många användare har erfarit att om de klickar på en bannerannons och går till annonsörens webbplats, så bombarderas de senare av oönskad e-postreklam från firman. Jag har läst mängder av debattinlägg, där användare berättar hur de undviker sådana annonser och bojkottar företaget bakom. (Dessutom fuskas det mycket med statistiken. Click-through farmers kallas en sorts, ofta halvskumma, konsulter som bara sysslar med att höja klickningssiffrorna.)

Hackers filar redan på mer eller mindre rumsrena annonssabotagemetoder, och många tror att det snart uppstår en nischmarknad för plug-ins för olika webbläsare som kan filtrera bort annonser. Ungefär som virusprogrammen uppdateras med nya farsoter, skulle dessa plug-ins hållas aktuella allteftersom nya annonsörers domäner tillkommer.

Möjligen blir sådana program trubbiga vapen - ungefär som porrfiltren - så att även önskvärt materal stängs ute. Men det är förstås inte poängen. Om användare är beredda till så vidlyftiga åtgärder, så har förstås bad-will redan uppstått. Och då kan inte en seriös annonsör bara trampa på i ullstrumporna.

När Netscapes hemsidor gjordes om i höstas, kunde man hos ZDNet läsa rubriker som "Netscape leads the way in annoying ads". Och krönikören Jesse Berst skrev en läsvärd artikel med titeln "Advertising Runs Amok!" (se www3.zdnet.com/anchordesk/story/story_1232.html).

I januari i år skrev webbdesigngurun Jakob Nielsen i en artikel (se www.useit.com/alertbox/980125.html): "En sannskyldig kapprustning har redan startat med mer och mer irriterande annonser som tvingar till sig läsarens uppmärksamhet i ett försök att överleva de ständigt sjunkande siffrorna för dem som klickar sig vidare." Nielsen väckte också den debatt som länge varit självklar när det gäller TV och tidningar, den om vem som egentligen får makten över informationen. Jo, den som betalar förstås. Och där ser Nielsen mikrobetalningar som ett sätt för användarna/läsarna att ta initativet.

Mikrobetalningar är ju vad alla hungrigt väntar på skall bli möjligt. Men redan nu anar man svårigheter här också. Om metoden implementeras på ett ogenomtänkt sätt kan man förstås få fullt sjå att tacka nej till erbjudanden, ungefär som man idag kan få klicka nej 10 gånger på en enda sida för att slippa cookiefiler. Och med de lägre krav på säkerhet som följer av att det bara rör sig om småbelopp väntar sig många bedrägerier, t.ex. att man sänder massutskick av e-post med en html-länk till en bild som ligger lagrad någonstans och som kostar pengar. Skickar man tusentals sådana brev lär man få in en del pengar, inte minst från dem som har sitt program inställt på automatiskt godkännande av småbelopp.

Dessutom finns nog risken att mikrobetalningarna kan styra innehållet på ett oönskat sätt. Om redaktörerna får ett så direkt mått på exakt vilka artiklar som genererar pengar, skulle nog elektroniska tidningar snart sluta publicera avancerat material av typen SvD-understreckare eller DN-kulturs Sidan tre-artiklar.

Karl-Erik Tallmo

IT-debattör, red. för tidskriften The Art Bin
www.art-bin.com
e-post: tallmo@nisus.se




[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]