Förberedelser för ett föredrag i riksdagshuset

Innan jag bjöd in riksdagsmännen till mitt tilltänkta föredrag, gjorde jag en del förberedelser. Jag besökte t. ex. riksdagshuset för att undersöka intresset för ett dylikt föredrag och för att få hjälp med att ordna lokalfrågan.

Det var i april 1969. Jag hade förut skrivit till några riksdagsmän från olika partier och fick nu träffa dem i "sammanbindningsbanan" mellan kamrarna. När jag visade upp brevet från Narkomanvårdskommittén, blev de mycket intresserade. En av dem gick efter flera andra riksdagsmän, och snart satt de runt ett stort bord och lyssnade på mig. Jag höll nästan ett föredrag för dem redan då. Jag tog en del av mina fallbeskrivningar, och de lyssnade intresserat. En riksdagsman verkade nästan chockad över förhållandena.

När jag så frågade om i vilken lokal jag skulle få hålla föredraget, visste de först inte hur det skulle ordnas. Visserligen förekommer det ibland att experter kallas till riksdagen för att informera i en del frågor, men då ligger det ju till på ett annat sätt. Jag hade emellertid hört talas om att experterna brukade hålla till i Stora partilokalen, så jag frågade om inte jag också skulle kunna få göra det. Då kom de på att det nog skulle gå bra. Folkpartiet erbjöd sig att boka lokalen åt mig, och det var jag naturligtvis tacksam för.

När jag berättade att jag tänkte skicka ett personligt brev till var och en, som skulle inbjudas, tyckte en riksdagsman från Moderata samlingspartiet att det skulle bli alldeles för dyrt för mig med alla porton. Hon lovade därför att jag skulle få skicka ett paket till henne, och sedan skulle hon dela ut breven genom att lägga dem på varje riksdagsledamots bord. Jag tackade givetvis också för den hjälpen, men det visade sig senare att man inte fick göra på det sättet.

Därpå fick jag veta att jag måste ha tag på en "tung" socialdemokrat. Den jag hade skrivit till var alldeles för lätt. Någon hjälpte mig att få träffa Stig Alemyr, som egentligen hade mycket bråttom, för han var på väg till ett sammanträde. Men han lyssnade ändå intresserat till vad jag hade att säga. Just den dagen var det polioympning för riksdagsmännen. Det stod anslag härom lite varstans. Jag kom då på att jag kunde berätta om mina erfarenheter inom det området för att få förståelse för mitt tilltänkta föredrag.

Herr Alemyr rådde mig att ta föredraget på hösten i stället för på våren, för det var så rörigt i slutet av riksdagsarbetet. Första plenidagen skulle bli den 22 oktober. Han tyckte att det skulle passa med föredraget den dagen strax efter plenum, för då skulle de flesta riksdagsmän ha tid att komma. Då behövde de ju bara gå direkt från plenum, när de ändå var församlade, "för ni vill väl ha många åhörare", sa han. Dessutom föreslog han att jag skulle skriva till alla riksdagspartiers förtroenderåd för att få deras stöd, för då skulle medlemmarna uppmanas att gå på mötet. Herr Alemyr verkade vara mycket positivt inställd till mina planer, och jag var tacksam och glad över att ha fått så bra råd.

När jag kom hem skrev jag till de olika partiernas förtroenderåd. Jag skrev i största allmänhet om de problem vi har inom skolhälsovården och bifogade ett utdrag ur brevet till Narkomanvårdskommittén och ordföranden Arthur Engels svar till mig.

Hela sommaren gick sedan åt till en mängd förberedelser, bl.a. att skriva inbjudningsbrevet och få det stencilerat, skriva föredraget och öva in detta, m. m..

Jag fick under tiden svar från förtroenderåden. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Vpk ansåg att det var mycket viktiga frågor jag tagit upp och lovade därför att stödja mötet. Centerpartiet svarade av någon anledning inte alls, trots påstötningar. Från Socialdemokraterna fick jag beskedet att de inte kunde stödja mötet, därför att det var viktigt att regeringens beslut i narkotikafrågan gick igenom i riksdagen. Tidpunkten var dessutom olämplig.

Jaså, är det så farligt det jag har att säga, tänkte jag förbluffad, och varför var tidpunkten olämplig, när jag fått förslag på den av Stig Alemyr, socialdemokrat?

Ett av de förslag som regeringen lagt fram var att satsa 1,2 miljoner på upplysning om narkotika till olika ungdomsorganisationer. Pengarna skulle delas ut trots att det inte fanns någon enhetlig upplysning utformad. Socialdemokraterna var antagligen rädda för att det skulle avslöjas att de 1,2 miljonerna egentligen var helt bortkastade och innebar en skenlösning, när det gällde narkotikafrågan och att det i stället behövdes genomgripande förändringar inom skolan och samhället.

Jag skrev ett nytt brev till Socialdemokraternas förtroenderåd och påpekade att det väl aldrig kunde vara till nackdel att få så mycket upplysning som möjligt om verkligheten bakom problem som de skulle fatta viktiga beslut om.

Förtroenderådet svarade då att man inte ansåg sig ha någon anledning att ändra sitt beslut.

Det här kom mig att tänka på vad Karl Marx skrev om sina motståndare att de drar ner "dimhuvorna" över ögonen för att slippa se fienden Senare har jag kommit underfund med att de där "dimhuvorna" ofta kommer till användning i vårt samhälle. Se exempelvis nästa kapitel!

Rektorer protesterar

När höstterminen började blev jag tvungen att avbryta arbetet med föredraget. Jag hade nämligen fått en kopia av en skrivelse till skolstyrelsen från rektor och studierektor i vilken man protesterade mot vissa uppgifter i skolhälsovårdens årsberättelse för läsåret 1968/69 inom mitt rektorsområde. Utom att de förnekade påståendena om disciplinproblem och skolk, vände de sig mot en uppgift om att en stor del av skolsköterskans tid gått åt till att uppspåra elever som sniffat och använt narkotika. Rektorerna skrev bl.a. följande:

" --- Flera lärare har uttryckt sin förvåning över att de ej, om problemet varit av i rapporten angiven storleksordning, på något sätt informerats, och skolledningen har icke fått någon rapport om narkotikabruk, vilket ju skall av skolledningen rapporteras till Skolöverstyrelsen. ---"

Varför skolledningen inte fått någon skriftlig rapport om detta berodde på att den inte begärt sådana uppgifter från skolhälsovården. Däremot hade jag under ett par år vid flera tillfällen muntligen informerat skolledare och lärare om dessa problem.

Skrivelsen avslutades med:

"Av denna vår skrivelse framgår alltså att vi även i år måste ta avstånd från vissa uppgifter i berättelsen, vilket vi med beklagande konstaterar. Vi anhåller att vår skrivelse även i år bifogas berättelsen."

Rektorn hade även föregående år anmärkt på skolhälsovårdens årsberättelse. I sin skrivelse hade han där med skärpa riktat sig mot en uppgift i årsberättelsen som löd:

"Disciplinsvårigheterna är svåra inom klasserna 7 och 8."

Rektorns skrivelse avslutades:

"Om disciplinsvårigheter finns eller ej kan endast skolledning och lärare yttra sig, då dessa parter upplever eventuella problem i skolans vardagsarbete."

Jag hade då blivit djupt upprörd över detta yttrande, som vittnade om hur litet rektorn visste om skolhälsovårdens arbete.

Att jag nu också detta år fått bevis på rektorernas ovilja att erkänna sådana här allvarliga problem gjorde att det kändes ännu mer hopplöst att försöka hjälpa elever som på olika sätt satt i kläm i skol- och samhällssystemet.

Efter en tid anmodades jag av skolstyrelsen att yttra mig angående rektorernas skrivelse, vilket var underligt, eftersom det är skolläkaren som står för årsberättelsen. Jag rådgjorde med skolläkaren, och vi kom överens om att jag skulle utarbeta en skrivelse, som skolläkaren fick godkänna innan den skickades. Detta medförde ett omfattande extraarbete för mig. Jag måste se igenom alla handlingar från elevvårdskonferenser och kollegier för de båda läsåren, där jag hade antecknat de problem som tagits upp. Det blev ett drygt övertidsarbete på kvällarna, men jag visste ju att jag hade mängder av bevis att komma med, som styrkte riktigheten av uppgifterna i årsberättelserna.

Utom att jag kunde bevisa riktigheten av årsberättelsernas uppgifter om skolk och disciplinproblem, skrev jag bl.a. så här till Skolstyrelsen:

"...När vi från skolhälsovårdens sida i årsrapporterna påtalar olika problem, som både lärarna och vi ofta ställs inför, är det inte i den avsikten att anmärka på skolans befattningshavare, utan för att vi inom elevvården skall få större möjligheter att hjälpa eleverna på bästa sätt. Rektorernas skrivelse utgör ett beklämmande bevis på hur svårt det kan vara för den skolhälsovårdspersonal som vill arbeta effektivt inom elevvården att få den rätta förståelsen för detta.

Jag vore tacksam.om jag snarast kunde få besked om Skolstyrelsens uppfattning i berörda frågor och lämnar gärna ytterligare upplysningar om så önskas."

Medan jag arbetade med skrivelsen till skolstyrelsen, kände jag mig åter djupt upprörd över hur litet mina rektorer visste om skolhälsovårdens arbete. De verkade inte ens benägna att vilja erkänna de problem som finns. Jag påminde mig nu hur lärare, när jag kommit till en skola, ofta samlats omkring mig och bett om hjälp med olika problem med skolk och disciplinsvårigheter och hur jag ibland hittat lärare som suttit och gråtit med en hel klass i fullt uppror omkring sig. Jag mindes också hur föräldrar hade ringt och klagat över att deras barn inte kunnat koncentrera sig på undervisningen på grund av den ständiga oron i klassen. Andra föräldrar hade varit förtvivlade över att deras barn börjat sniffa och kanske till och med hittats redlöst berusade under skoltid.

Jag hade sett hur lärare inte vågade säga något om missförhållandena av rädsla för att få dåliga tjänstgöringsförhållanden och kanske till och med bli utan tjänst. En rektor kan på det här sättet som den enväldige härskaren på skolan bestämma över både lärares och elevers öden. Det var alla de här nämnda erfarenheterna som gjorde att jag lade ned mycket arbete på den här skrivelsen ,för att få skolstyrelsen att förstå hur allvarligt det var att skolledarna år efter år slog ned på skolhälsovårdens årsberättelser. När jag nu kunnat bevisa att uppgifterna var riktiga, måste det ju bli skolstyrelsens sak att ta itu med rektorernas sätt att mygla undan problemen. Jag väntade därför med spänning på skolstyrelsens svar på mitt brev.

Fortsatta förberedelser och föredrag i riksdagshuset

Jag måste nu återuppta arbetet med mitt föredrag och ordna med en del i samband med det.

Jag ringde riksdagshuset och fick veta att första plenidagen var uppskjuten. Det blev nu svårt för mig att få Stora partilokalen ombokad, men till slut fick jag tiden för föredraget fastställd till den 5 november kl 17.00.

Förutom riksdagsmän och regeringsledamöter bjöd jag in Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, olika fackliga representanter för skolsköterskor, lärare, Hem och Skola, Seco samt massmedia. Det blev sammanlagt 430 brev.

Efter några dagar började man ringa från alla möjliga tidningar, bl.a. en redaktör från Arbetet i Malmö. Det var en sträv röst som sa att de hade fått en inbjudan till ett möte i riksdagshuset.

- Ni påstår att det ska vara partipolitiskt neutralt, fortsatte han.

- Ja, sa jag, jag anser att det här är frågor som alla politiska partier bör kunna enas om.

- Var det inte svårt att få hyra Stora partilokalen? Han lät visst lite hånfull.

Jag svarade att det hade verkligen varit besvärligt, för jag hade först haft den bokad till den 22 oktober, och sedan blev det ändrat. - Då sa han att de hade kollat det där och upptäckt att det var Folkpartiet som bokat lokalen åt mig.

-Ja-a, det stämmer, svarade jag, de var så hyggliga alla riksdagsmän jag träffade när jag var där för att förbereda mötet. Moderaterna lovade att hjälpa mig dela ut inbjudningsbreven, men det visade sig senare att det inte var tillåtet. . . men det var vänligt tänkt. . . och Stig Alemyr var väldigt hygglig och gav mig en del råd och upplysningar.

Redaktörens röst var fortfarande sträv, och han avslutade med att säga att de skulle fundera på om de skulle skicka någon till mötet.

Efter en stund ringde det igen, och då var det en mycket vänlig och mild röst som sa att han var redaktör den och den. - Men vad nu då?! tänkte jag, han har ju samma namn som den sträva som ringde nyss. Då visade det sig att det var samma person. Han sa att han nyss ringt men att det var en del frågor han hade glömt. Jag räknade sedan ut att mitt positiva uttalande om Stig Alemyr tydligen inte hade gått fram ordentligt i hans medvetande, förrän han lagt på luren. Han hade nu stämt om tonen helt och ställde en del frågor, och till slut sa han:

- Vi kommer nog att skicka en man dit.

En dag under sommaren besökte jag riksdagshuset och tog kontakt med en vaktmästare och bad honom att visa mig Stora partilokalen, för jag skulle dit och hålla föredrag till hösten. Vaktmästaren såg mycket förvånad ut och frågade:"Vem är ni egentligen?" När jag svarade att jag var skolsköterska i Karlskoga såg han medlidsamt på mig och sa:"Ni förstår att i det här huset får inte vem som helst komma och hålla föredrag. Det har aldrig hänt förr". Jag berättade att jag hade fått löfte om det, och då gav han till slut med sig. Efter en stund provstod jag i talarstolen och såg ut över lokalen, som i min fantasi var fullsatt med åhörare i de 250 röda stolarna.

Den 5 november närmade sig, och in i det sista arbetade jag på föredraget. Jag var angelägen om att få med så mycket som möjligt, samtidigt som det inte fick ta alltför lång tid.

För att få vara i fred brukade jag hålla till i vårt hobbyrum, som sedan länge fungerat som uppsamlingsplats för all möjlig bråte. Där stod jag ofta och övade in föredraget för att sedan slippa vara alltför bunden vid manus. Jag spelade också in det på band för att kolla hur lång tid det tog. Av mina stumma åhörare i hobbyrummet fäste jag mig särskilt vid en julgransfot, som också väntade på bättre tider.

Den 5 november åkte jag tillsammans med min make till Stockholm. Just som vi installerat oss på hotellet, ringde redaktör Raija Lounavaara från TV:s nyhetsredaktion och bad att få komma med ett TV-team och göra en intervju med mig för ett inslag i kvällens nyhetssändning. För att red RL skulle få lite begrepp om vad föredraget innehöll, lämnade jag henne en sammanfattning som också innehöll förslag till förbättringar. Där stod bl.a. att omsorgen om eleven måste få gå före skolans prestige. Red RL undrade vad jag menade med det. Jag berättade då att många skolledare och andra som har högre befattningar inom skolan inte vill erkänna de problem som finns. Red RL sa att hon hade svårt för att tro att det kunde vara så ruttet inom skolan, det måste hon först få se bevis på. Efter att ha fått löfte om att det inte skulle tas upp i TV hur rektorerna på hemmaplan burit sig åt vid flera tillfällen, visade jag svart på vitt på hur rektorerna 1968 och 1969 förnekat de problem som tagits upp i skolhälsovårdens årsberättelser och min skrivelse till skolstyrelsen. Dessutom kunde jag visa en artikel ur KARLSKOGA-KURIREN, den 8 april 1965, med rubriken "Djävla snutar som nekar oss att sniffa thinner". Artikeln börjar:

"Samhället måste sätta till alla krafter för att stoppa skolbarnens thinnersniffande! Det gäller ungdomarnas hälsa. Av en tillfällighet blev jag tillsammans med fotografen på onsdagseftermiddagen vittne till en ny polisrazzia i det näste som uppdagades på tisdagskvällen. Det var en beklämmande och skrämmande syn att se sex pojkar i åldrarna 11-13 år ragla ut ur kojan i skogen, röda i ansiktet med simmiga ögon och sluddrande tal."

Innan vi visste ordet av var klockan 16.30, och vi fick bråttom att komma iväg till riksdagshuset. Vi letade oss fram till Stora partilokalen, där vi satte oss att vänta utanför. Strax efter kl 17 började en del riksdagsmän och andra inbjudna samt pressfolk att droppa in i lokalen, och efter några hälsningsord stod jag i talarstolen. Det var en obeskrivlig känsla att efter allt förarbete äntligen stå där och se ut över lokalen med dess 210 tomma stolar. Endast 20 stolar upptogs av riksdagsmän och ungefär lika många av övriga inbjudna och pressrepresentanter. De 20 riksdagsmännen kom från Folkpartiet och Centern, enligt de utlagda anteckningslistorna. På dessa saknades helt moderater och VPK-are, som tidigare uttryckt sitt stora intresse och sin vilja att stödja mötet. Från Socialdemokraterna kom en skolsköterska, som var riksdagsman, antagligen som observatör.

Föredraget varade 1 timme och en kvart, och sedan följde 1 timmes diskussion. När jag stod där och talade, såg jag särskilt en person som såg så vänlig ut och log uppmuntrande mot mig hela tiden, så därför valde jag honom att fästa blicken på. Han var undervisningsråd, fick jag veta senare.

Rätt som det var upptäckte jag att mannen bredvid honom kopplade på sitt allra vänligaste leende. Det var just efter det jag sagt att skolöverläkare Rodhe menar att vi inte har fler eller svårare problem nu än vi haft förr och att jag tyckte att den grammofonskivan hade skolöverläkaren kört i så många år att den började bli utsliten. Just då upptäckte jag att den leende mannen nr 2 var skolöverläkare Rodhe.

Jag tog bl.a. upp problemet med ett nytt tuberkulinprov (med PPD-tuberkulin), som nyligen införts och som vi inte fått någon riktig utbildning för, och så talade jag om organisationen av polioympningen och min aktion i samband med den.

När diskussionen kom igång efter mitt föredrag, lovade flera riksdagsmän att komma med motioner i ärendena. Så började det plötsligt röra sig i den förut så lugna församlingen. Det var skolsköterskesektionens ordförande, Maja Garton, som reste sig och sa att mitt påstående om att det fanns brister i utbildningen saknade grund. När jag tänkte på att jag som hade tjänstgjort i 23 år som skolsköterska och arbetat så hårt för det här mötet skulle få vara med om att den som ska tillvarata skolsköterskornas och skolhälsovårdens intressen kommer och sätter krokben då blev jag verkligt arg och sa att jag inte hade väntat mig något stöd från fackligt håll. En åhörare reste sig kvickt och frågade:

- Är det en schism här?

Då reste sig en ombudsman från SSF lika kvickt och bedyrade att så inte var fallet. Hon beklagade bara att jag gått ur föreningen. - Sedan stod det i tidningarna vad skolsköterskesektionens ordförande hade sagt, och detta yttrande retade en del skolsköterskor. Några av dem ringde upp mig och var djupt upprörda och sa att efter det här tänkte de inte betala några fler avgifter till skolsköterskesektionen. -

Skolsköterskan som var riksdagsledamot, den enda från Socialdemokraterna, sa inte ett ord på hela tiden. Hon borde väl ha vetat vilka svåra problem vi har och tagit tillfället i akt att stödja mig.

Efter mötet uppmanade mig SSF:s ombudsman att åter gå in i föreningen. Jag svarade att jag var beredd att gå in igen, så snart SSF visade att man verkligen i handling ville stödja dem som kämpade för att förbättra förhållandena inom hälso- och sjukvård.

Intervju sänd i TV den 5 nov. 1969

Programledaren:  Vid ett informationsmöte i riksdagshuset i dag krävde skolsköterskan Sigrid Tallmo från Karlskoga bättre arbetsmöjligheter för skolhälsovården. Hon föreslog bl.a. att tystnadsplikt ska införas för lärare så att lärare och skolsköterska kan samarbeta effektivare för att hjälpa eleverna med deras problem.

S T:  Ja, jag tycker att det kan vara nödvändigt många ganger att man kan få tala med lärarna om en del problem som man inte kan göra nu. Jag vet t.ex. en skolsköterska som hade en elev som kom och talade om att hon fått nedsatt ordningsbetyg. Hon hade blivit misshandlad hemma för det, och hon hade gjort ett självmordsförsök, och sedan kom hon till skolsköterskan och bad henne om hjälp. - Sedan, vid nästa kollegium, kom den här frågan upp igen om nedsatt ordningsbetyg för den här eleven, och då kom ju skolsköterskan i en mycket svår situation, och den situationen borde inte ha varit så svår för skolsköterskan, om läraren hade haft tystnadsplikt.

Raija Lounavaara:  Det är inte bara vid svåra hemförhållanden en elev behöver hjälp. Narkotika, alkoholmissbruk, kriminalitet, den hårda arbetstakten, skolleda och skolk ställer större krav på elevvården, men skolsköterskorna kan av flera orsaker inte bidra effektivt till den, anser fru Tallmo, och därför vill hon ha debatt på området. Många saknar en tillräckligt allsidig utbildning för att kunna ta itu med t.ex. sociala problem. Det är inte ovanligt att en skolsköterska får hand om 1500 elever, när ungefär hälften vore lagom, och slutligen tar det ökande antalet vaccinationer och all pappersexercis kring dem en allt större del av sköterskans arbetsdag, som borde användas till något väsentligare.

S T:  Ja, man känner det ofta så att man är otillräcklig, man hinner inte med så mycket som man skulle, och man skulle gärna vilja prata med eleverna mycket mera än vad man kan och ägna mer tid åt deras problem . . .

När jag så här flera år efteråt ser på vad som blev resultatet av mitt arbete med föredraget i riksdagshuset, kommer jag att tänka på hur jag stod och övade in föredraget med julgransfoten som åhörare. Jag kan då konstatera att det inte är någon skillnad, om man talar till en riksdagsman eller till en julgransfot, för båda är precis lika oförmögna att lösa de verkligt brännande problemen i vårt samhälle. - Men vad gör då våra riksdagsmän? Jo, de öser vatten ur det sjunkande skeppet för att ingen ska märka att det håller på att sjunka.