Varför väljer WHO inte det säkraste poliovaccinet? Den 5/11 1998 hade SvD en mycket intressant understreckare av professor Erling Norrby under rubriken "Polio är på väg att utrotas". Den satte myror i huvudet på en 81-årig f.d. skolsköterska, som var med den gången i januari 1964, när Medicinalstyrelsen plötsligt gjorde en helomvändning, när det gällde ett tidigare beslut att införa levande virus i poliovaccinet. Instruktioner hade t.o.m. redan skickats ut till ympningspersonalen om den nya metoden. Vid samma tid meddelades i massmedia att i Danmark, där man bedrivit försöksverksamhet med levande poliovirus, hade fall av polio inträffat. Dessa personer begärde nu skadestånd av staten. Norrby skriver bl.a. i sin artikel: "Världshälsoorganisationen beslöt 1988 att sjukdomen polio år 2000 skall ha utrotats från vår jord. Detta djärvt satta mål kräver omfattande vaccinationsinsatser och en noggrann uppspårning av alla sjukdomsfall och resterande vilt poliovirus. [...] Virus i ett vaccin kan vara avdödat eller levande. Om vaccinvirus används levande har det först tämjts så att det förlorat sin förmåga att infektera hjärnan och ge sjukdom [...] Nackdelen är dock att vaccinvirus, när det förökar sig hos de immuniserade eller efter spridning till en mottaglig individ i omgivningen kan återfå sin sjukdomsalstrande förmåga." Vi som arbetade ute på fältet med polioympningarna hade fått lära oss att vaccin med levande virus kunde användas endast på personer som hade ett grundskydd uppbyggt med avdödat vaccin, d.v.s. minst två men helst tre injektioner givna med bestämt intervall, annars kunde man riskera att få sjukdomen i stället för skyddet. Tanken var att när alla sedermera hade fått sitt grundskydd, skulle en fjärde ympning med levande poliovirus kunna ge en livslång immunitet. En påminnelse om hur viktigt det är att var och en vet när och hur många injektioner man fått, framgick av den s.k. Göteborgsepidemin 1961. Då förde en hemvändande utlandsturist smitta med sig och ett hundratal personer insjuknade i polio. Alla dessa uppgav att de någon gång blivit polioympade, men ingen visste när eller hur många gånger. Problemet var att från början fanns ingen registrering av ympningarna, och ju längre tiden gick utan att några åtgärder vidtogs, desto större blev oredan. Det hände t.ex. att personer passade på att få en ympning så snart tillfälle bjöds, vilket gjorde att en del hade fått ända till 9-10 injektioner, vilket i statistiken räknades som tre personer som hade fått ett fullgott grundskydd. Hösten 1963 visade tydligen Medicinalstyrelsens statistik att nu var det fritt fram att börja använda levande virus i vaccinet. Vid samma tid hade jag bland mina elever en nyinflyttad flicka, vars föräldrar uppgav att hon fått tre injektioner mot polio. Vid närmare undersökning kom det fram att det var två tuberkulinprov och en calmettevaccination som hon fått. Om levande virus införts, och man hade litat på föräldrarnas uppgifter, skulle hon ju ha kommit i samma situation som de personer i USA som 1955 hade ympats med vaccin som av misstag innehöll levande virus och som fick sjukdomen i stället för skyddet, antog vi. Under sex år hade jag då enträget försökt att få Medicinalstyrelsen att införa en tillförlitlig registrering av ympningarna. Jag kontaktade massmedia och politiker, uppvaktade socialministern med förslag om ett obligatoriskt ympningsbevis för alla slag av vaccinationer o.s.v., men allt utan resultat. (Mitt förslag till obligatoriskt ympningsbevis publicerades senare i Läkartidningen nr 46/1966. Systemet bygger på databehandling av kuponger som rivs av vid varje ympningstillfälle.) Men plötsligt började mina kontakter med massmedia att ge resultat. Den 26 oktober 1963 ringde Karin Vilhelmsson, redaktör för Familjespegeln i P1, och erbjöd mig att få göra ett inlägg i frågan. Först i programmet berättade Karin Vilhelmsson att hon gjort intervjuer både internt på Sveriges Radio och med personer ute på stan. Av alla tillfrågade var det ingen som visste hur många ympningar de fått, och när de fått dem, Jag slutade mitt inlägg med att förklara att jag vägrade att befatta mig med polioympningen, så länge som Medicinalstyrelsen inte ordnade med en tillförlitlig registrering. Dagen därpå togs saken upp på flera tidningars förstasidor. TV:s Aktuellt gjorde en intervju med mig. Medicinalstyrelsen vägrade att ställa upp, men Aktuellts reporter Sven Lindahl tog i stället kontakt med professor Holger Lundbäck, dåvarande chef för Statens Bakteriologiska Laboratorium. Han förklarade att det här var en mycket viktig fråga, och vid ett senare sammanträffande lovade han att föra fram mina synpunkter vid ett möte med Medicinalstyrelsen. I januari 1964 skickade Medicinalstyrelsen ut ett nytt PM till alla läkare och sjuksköterskor, som hade hand om polioympning, enligt vilket det avdöda vaccinet fortfarande skulle användas. Vidare skulle ett ympningsbevis, det s.k. gröna kortet, delas ut till alla vuxna som ympades och till skolbarn som gick ut grundskolan. Sverige är, enligt Erling Norrbys SvD-artikel, ett av få länder i världen som använt endast avdödat vaccin. Norrby skriver också: "Genom ett lyckligt förutseende av pionjärer inom det mikrobiologiska området, som Sven Gard, Astrid Fagraeus och Gunnar Olin har vårt land kommit att eliminera polio enbart med hjälp av avdödat vaccin (Detta förhållande har gett ett flertal fördelar och berikande erfarenheter) Sverige har sluppit problem med vaccinassocierade fall som tvunget följer med användningen av levande vaccin. Det har vidare visats att fyra doser avdödat vaccin ger livslång immunitet." Professor Margareta Böttiger skriver i en artikel i boken "Epidemins historia och framtid" (1992): "Det har gått mycket troll och känslor i striden mellan avdödat och levande poliovaccin. När jag internationellt föreläser om avdödade poliovacciner, känner jag mig ibland som ett museiföremål". Böttiger berättar om hur hon på 1970-talet blev ombedd att åka till Ghana och hjälpa till med WHO:.s stora vaccinationsprogram: "Vi tog med oss blodprov hem för att pröva antikroppssvaret mot polio och mässling. Båda vaccinationerna hade gjorts med levande vaccin som är känsliga för höga temperaturer. Mässlingsvaret var gott medan den dåliga effekten av levande poliovaccin i u-länder kunde bekräftas. [...] man räknar med att man måste ge upp till sju doser för att få hundraprocentig serokonversion. Ändå fortsätter man att där satsa på levande vaccin, det finns ingen tanke på att införa avdödat vaccin." Vad var det då som gjorde att Medicinalstyrelsen plötsligt gjorde en helomvändning i den här frågan för 35 år sedan? Som jag ser det var det kontakten mellan dem som arbetade ute på fältet, vetenskaplig expertis och ansvarig myndighet som slutligen kom till stånd - och sist men inte minst också många journalisters och skribenters helhjärtade engagemang. Vilken genomslagskraft massmedia kan ha framgick av brev och telegram, bl.a. från Italien och Australien, från svenskar där som läst i tidningar hemifrån om detta och som ville veta hur de skulle förhålla sig för att bli rätt ympade mot polio. När WHO formulerade sin målsättning att polion skulle vara utrotad på jorden år 2000, torde man ha varit väl medveten om att det kunde ske endast med hjälp av det avdödade vaccinet. Ändå har man enligt professor Böttiger inte haft en tanke på att övergå till den metoden. Varför? Kanske därför att det avdödade vaccinet är dyrare i framställning. I så fall är detta ännu ett exempel på den numera allt vanligare trenden att värdera pengar högre än människors liv och hälsa. Sigrid Tallmo, september 1999