Slottet (1970).

[Visa bildserien i separat fönster]

Var det någon som reagerade på detta stadium? Knappast! Dom flesta satt vid fönstret på något konditori och tittade förstrött ut. Möjligen kunde man ha tagit ett foto av dom där konditoribesökarna. Men det kanske inte skulle ha avslöjat så mycket.

Dom kom från olika miljöer. Dom var alla på väg mot någonting, från någonting men kanske mest runt någonting.

[läs forts. genom att rulla fönstret horisontellt >>>>]

 

Vi sögs långsamt genom samma port allihop in i ett stort kantigt hus. ALLA LÄT SIG GENAST UNDERHÅLLAS VID TANKEN.

Vi gick in i ett stort hus.
När alla passerat porten såg vi det konstiga rummet.

Huset var byggt - ombyggt? - så att trapporna kunde användas på båda sidor, så att väggarna kunde fungera som tak eller golv, taken som golv eller väggar och golven som väggar eller tak. Murar och portaler i huset bildade plan som kunde användas på olika sätt av olika människor med olika intressen, på olika villkor.

 

De nya besökarna låter sig villigt underhållas. Några går i en trappa. Den blir full av entusiastiska turister. En kvinna i amerikanska solglasögon säger:
"There are still some obstacles."
Några av turisterna sluter sig till dom som använder trappan på undersidan, den sidan som motsvarar taket i avsatsen under.

Jag grips av yrsel. Takkronan sänker sig mot mig. Alla rummets linjer verkar gå ihop där den är fäst. Ingen övertrappsgångare möter en undertrappsgångare, inte heller möts en golvgångare och en takgångare. De märker inte ens varandra. Några är dock slött medvetna om varandras existens - någon någonstans, javisst, det vet vi väl. Än sen då? Människor i olika plan kommunicerar inte!

 

Det dånar i huset. Motorn startar. Jag lägger mig ner för att förbereda mig. Chauffören kommer fram och ryter och domderar. Då förklarar jag att jag lagt mig ner för att gradvis vänja mig vid övergången till takgång. Omdisponeringen av blodet i hjärnan när jag la mig gör att det trycker och snurrar i huvudet. Jag ligger nära en dörrpost.

Ytterdörrarna är stängda. Alla har anpassat sig till nyheten. Samtliga går fram och tillbaka i trapporna, tysta. Någon sitter på en vägg, tyst för sig själv. Jag känner mig enormt virrig i huvudet av att gå i taket. Blodet rusar upp i huvudet och åstadkommer ett tryck. Jordens dragningskraft verkar uppåt. Taket pressar sig under mina fötter.

Jag har glömt väggarna nu. För mig finns bara tak. Jag har pratat med någon om vädret här på taket. (Ingen fara på taket, säger någon som har fel.)

Nu lyfter huset. Chauffören sitter lugnt vid sin ratt. Krängningarna upphör. Huset vaggar värdigt fram i luften. Med sina huvuden orörliga liksom nickar takgångarna och säger liksom tyst för sig själva: "Jaha, nu har vi lyft." Noterat! Jag stoppar anteckningsblocket i bakfickan.

 

Ur anteckningarna:

Jag åt upp på brickan och inspekterade sedan hörnstenarna i kryssvalvet. Jag hade permission i fem minuter idag. (Chauffören blinkar, drar in andan och låter huset dala ner mot marken.) Vi var tre som hade permission. När huset landade la vi oss ner på väggen för att gradvis vänja oss vid att gå på golv. Det svindlade. Vi mådde illa när vi gick ner på golvet och vidare ut genom ytterdörren. En av oss kräktes.

 

Ur anteckningarna:

Vi hade diskussion om golvgångare häromdagen. Såna borde inte få finnas, kom vi fram till. Eller också kunde dom lära sig gå i taket som vanliga människor.

Chauffören har lärt oss reglerna för fotboll. Vi kan allt om fotboll nu. Ingen av oss har någon boll. Snart ska vi också få lära oss något som heter hebefreni.

 

På kvällarna dansar vi efter 440 svängningar/sek. Vi tittar på TV också. En kväll gick jag in i rummet där TV:n finns. Jag klev över den höga tröskeln vid taket och in i det blåskimrande rummet. Där satt två flickor. Sakta vände de sig om i sina tröjor. De såg förskräckta ut, tyckte jag.

På kvällarna dansar vi efter 880 svängningar/sek. Häromkvällen gick jag in i TV-rummet. De två flickorna vände sig inte om. De såg sömniga ut. De hade tunna ögonlock. Sen gick jag ut igen.

På kvällarna avnjuter vi svängningar. Vi tittar även på TV. Häromkvällen fick jag ont i huvudet. På natten gick jag i sömnen på golvet. Jag träffade på en golvgångare som lekte dag. Jag undrar vad jag sa till honom.

 

Taket vattnar ur vårt hår. Det blir färglöst och dött. Ingen trivs nog egentligen. Vrider man det minsta på huvudet så knakar det. Ingen vågar titta på väggarna längre. Väggfolket tittar nog inte på oss heller. Idag har jag borstat kryssvalvet.

På natten låg jag och sov. Det kändes konstigt. I sömnen fick jag telepatisk kontakt med en golvgångare som också bröt mot lagen genom att sova i liggande ställning. Vi befann oss alltså i samma plan. Jag ser den inte men jag vet att den är här.

 

Chauffören har skjutits. "Han låg död på morgonen med blod bland gaspedalerna", sade golvgångaren jag har kontakt med. Chauffören är död och jag går i sömnen. Nu ska vi turas om att köra.

Chauffören svävar i sin grav. Huset är en buss igen. Den har återtagit sin form. Turisterna är människor igen. Mitt kryssvalv är helt och stolarna i bussen är lagom stora, lagom mjuka och lagom många. Vi rullar fram utefter en lerig skogsväg. Snart börjar asfalten.

[19700607]

 

Slottet (1970).

© Karl-Erik Tallmo | Show images in separate window | Home